Många människor lider av tandläkarskräck, eller odontofobi som det heter på vetenskapligt språk, och det är ett faktum som alla tandläkare är högst medvetna om. Tack och lov finns det nu för tiden massor av sätt att bearbeta denna fobi, inte minst tack vare olika bedövningsmedel, men hade man oturen att födas under medeltiden såg verkligheten betydligt bistrare ut.
Människor som hade problem med tänderna under den mörka medeltiden tog till alla möjliga metoder för att bli av med diverse problem som infektioner och tandvärk, och medan vissa var ganska så logiska var andra rentutav bisarra. Men vad skulle man göra? Det fanns ju ingen distriktstandvarden.se att ringa och boka tid hos, utan istället fick man ta till vad som fanns, inklusive magiska formler och ritualer. Är du själv rädd för att gå till tandläkaren? Då kan kanske den här artikeln om hur det gick till förr i tiden vara boten för dig! Tacka dina lyckliga stjärnor att du inte levde då!
Tack vare välbevarade skelett och gamla dokument och målningar har vi en ganska god bild över hur tandvård under medeltiden såg ut. Eftersom man ännu inte kände till bakteriers och karies existens och inte hade röntgen utarbetade människan sedan antiken en tro om varifrån tandvärk kom och vad som orsakade den. Man trodde bland annat att det fanns maskar som ringlade sig in i tänder och i skandinavisk kultur talade man även om tandtroll; väsen som orsakade problem med tänderna. För att motverka detta tillämpade man bland annat magiska ritualer, liksom sköljde munnen med vätskor som ansågs hjälpa eller skrämma bort dessa otäckheter. Man hade också instrument som handvevade borrar och tänger, och det var vanligast att man drog ut onda tänder snarare än att försöka laga dem.
Den berömde resenären Marco Polo konstaterade under tiden i Kina att man där använde sig av guld för att täppa igen hål i tänder, och sedan 1400-talet blev detta en metod även tillämpad i Europa. Det var dock få förunnat och endast rika människor hade råd med ett så dyrbart material. Vanligt folk fick istället hålla sig till traditionella metoder som att sticka i tanden med en glödhet spik för att få den att spricka, eller att leta rätt på benflisor på kyrkogårdar som man redan förde in i tandköttet eller hålet. Det fanns också speciella böner och ramsor som man skulle läsa i tron om att det skulle skrämma bort det onda eller lindra värken.
Under medeltiden hade man egentligen inga tandläkare i modern bemärkelse, utan det var vanligast att man vände sig till den lokala barberaren om man hade problem. Han hade tillgång till en rad olika instrument och kunde även rengöra munhålan. Bedövning, det hade man dock inte, utan istället fick man nöja sig med en slurk alkohol innan ingreppet.