Jag har alltid fascinerats av de djupa, svala källarvalven i medeltida borgar och kloster. Den fuktiga doften av jord och sten, ekot av steg mot golvet – det är som att kliva rakt in i historien, en tid då allt från tandvård under medeltiden till kvinnans roll i samhället var fundamentalt annorlunda. Men i denna atmosfär, som känns så autentisk och oförändrad, kan det dölja sig en fara som är helt osynlig och fullständigt modern. Jag talar om radon, en radioaktiv gas som tyst sipprar upp från marken och samlas i just den typ av slutna, dåligt ventilerade utrymmen som vi förknippar med medeltiden. Det är en kuslig tanke att de murar som byggdes för att skydda mot fiender idag kan innesluta en helt annan typ av hot. Redan på 1500-talet noterade man en oförklarligt hög dödlighet i lungsjukdomar hos gruvarbetare i Sachsen, en historisk observation som vi idag förstår sannolikt var ett av de första, omedvetna mötena med radonets förödande effekter.
Varför är medeltida byggnader en riskzon för radon?
För att förstå varför just medeltida byggnader kan vara riskzoner måste vi gå till källan. Radon är ingen modern uppfinning, utan en naturligt förekommande gas som bildas när uran i berggrunden och jorden långsamt sönderfaller. Medeltidens byggmästare hade ingen kunskap om geologi eller radioaktivitet; de byggde med det som fanns till hands. I områden med granit, skiffer eller vissa vulkaniska bergarter, som den italienska tuffstenen, innebar det att man ovetandes byggde in en potentiell radongälla i själva konstruktionen. Jag slås ofta av ironin i detta: de mest hållbara och imponerande materialen, valda för sin styrka och beständighet, kan vara de som bär på denna dolda risk. En omfattande studie i Roms historiska kvarter visade just detta, där byggnader uppförda med lokal vulkanisk tuff hade mätbara radonhalter som härstammade direkt från byggnadsmaterialet. Detta är ett perfekt exempel på hur ett beslut fattat för hundratals år sedan får direkta konsekvenser för människors hälsa idag.
Men det är inte bara materialvalet som spelar roll, utan även själva byggnadstekniken. Medeltida konstruktioner har ofta en mycket direktare kontakt med marken än vad moderna hus har. Källargolv kunde bestå av packad jord eller oregelbundna stenhellar med otaliga springor och otätheter. Grundmurar av staplad sten lades direkt på berggrunden eller i jorden. Allt detta skapar perfekta motorvägar för radongasen att sippra in i byggnaden. Fallstudier från historiska byggnader i Italien har bekräftat att både byggmaterial och marken under bidrar till problemet. När jag vandrar genom ruiner eller bevarade medeltida hus tänker jag ofta på detta. Varje spricka i muren, varje fog mellan golvstenarna är en potentiell ingångsport. Den robusta och jordnära känslan som vi finner så charmig är i själva verket en del av problemet. Gasen tränger in och utan någonstans att ta vägen börjar den ackumuleras.
Om inträngningen av radon är det första steget, är bristen på ventilation det som fullbordar fällan. Medeltida arkitektur prioriterade försvar och värmebehållning. Fönstren var små gluggar, murarna var tjocka och byggnaderna var designade för att vara slutna och skyddade. Underjordiska utrymmen som källare, kryptor och förråd hade sällan mer än en ingång och nästan obefintlig luftcirkulation. Denna design, som var logisk för sin tid, skapar idag idealiska förhållanden för radon att nå höga och hälsofarliga koncentrationer. En studie av ett spanskt skyddsrum från 1930-talet, byggt i lera som normalt anses vara lågriskmaterial, visade alarmerande höga radonhalter just på grund av extremt dålig ventilation. Jag ser detta som en direkt parallell till en medeltida källare eller en bortglömd krypta. Det visar med all tydlighet att byggnadens utformning och luftomsättning är minst lika viktiga som den underliggande geologin.
Detta problem förstärks dessutom av säsongsvariationer. Studier visar att radonhalterna ofta är som högst under höst och vinter. Det beror dels på att vi tätar våra hus och vädrar mindre, men också på något som kallas ”skorstenseffekten”. När det är kallt ute och varmt inne skapas ett undertryck i de nedre delarna av huset, vilket aktivt suger in luft – och därmed radon – från marken. Man kan föreställa sig hur detta fungerar i en gammal borg med en stor eldstad som värmer upp de övre våningarna medan källaren förblir iskall. Effekten blir att borgen bokstavligen andas in gas från grunden den står på. När vi idag använder dessa historiska utrymmen, kanske som vinkällare, festlokal eller museum, utsätter vi oss ovetandes för en risk som är som störst just när vi helst vill vistas inomhus.
Hur man identifierar och åtgärdar hotet
Eftersom radon varken syns, luktar eller smakar är det omöjligt att förlita sig på sina sinnen. Det enda sättet att veta om en historisk byggnad har ett radonproblem är att mäta. Radonkoncentration mäts i enheten Becquerel per kubikmeter (Bq/m³), och det finns olika nationella och internationella referensvärden för när man bör vidta åtgärder, ofta kring 100-300 Bq/m³. Jag får ofta frågor från ägare av gamla torp och gårdar om hur de ska gå tillväga, och mitt svar är alltid detsamma: börja med att mäta. Processen är inte komplicerad, och för att kunna fatta välgrundade beslut är en professionellt utförd radonmätning som ger en tydlig bild av situationen en absolut nödvändighet för att skydda både byggnaden och människors hälsa.
Om mätningarna visar förhöjda värden är det lätt att känna sig uppgiven, särskilt som ägare till en kulturhistoriskt värdefull byggnad. Man vill ju inte förstöra den unika karaktären med moderna installationer. Men den goda nyheten är att den mest effektiva lösningen ofta handlar om ventilation. Erfarenheter från miljöer med extrema radonhalter, som i gruvor, visar att god luftomsättning drastiskt kan sänka nivåerna. För historiska byggnader handlar det om att hitta en balans mellan bevarande och hälsa. Det kan innebära allt från enkla till mer tekniska lösningar.
- Installera en radonsug: Ett system som installeras under golvet och skapar ett undertryck som suger ut radongasen innan den når inomhusluften. Detta är en mycket effektiv metod som har minimal påverkan på byggnadens interiör.
- Förbättra ventilationen: Att installera diskreta ventiler eller ett mekaniskt ventilationssystem säkerställer en kontinuerlig luftväxling, särskilt i källarutrymmen.
- Skapa ett positivt lufttryck: Ett system som skapar ett svagt övertryck i huset motverkar att radon sugs in från marken.
- Täta sprickor och genomföringar: Att noggrant täta sprickor i grund och golv kan minska intrånget, även om det sällan är en tillräcklig åtgärd på egen hand.
Ett bevarat arv för en frisk framtid
När jag studerar historia är det för att förstå hur det förflutna formar vår nutid. Radonproblematiken i medeltida byggnader är ett av de mest påtagliga exemplen på detta jag kan tänka mig. En medeltida stenhuggares materialval, en byggmästares konstruktionslösningar och platsens geologiska förutsättningar vävs samman över århundradena och skapar en modern hälsorisk. Det tvingar oss att se på vårt kulturarv med nya ögon, där bevarandet inte bara handlar om att skydda sten och trä från förfall, utan också om att skydda de människor som vistas i och kring dem.
Att äga och förvalta en historisk byggnad är ett stort ansvar. Det handlar om att vara en förvaltare av historien. I den rollen ingår numera även ansvaret att säkerställa en hälsosam inomhusmiljö. Det innebär att vi måste våga kombinera historisk kunskap med modern vetenskap för att hitta lösningar som respekterar byggnadens själ samtidigt som de skyddar vår hälsa. Det är inte en fråga om antingen eller, utan om att förena det bästa från två världar. Nästa gång jag kliver ner i ett dunkelt källarvalv kommer min fascination att vara blandad med en ny medvetenhet. Jag kommer att uppskatta hantverket och historiens vingslag, men också reflektera över den osynliga andedräkten från jorden under mina fötter – en ständig påminnelse om att historien inte är något statiskt, utan en levande kraft som påverkar oss här och nu.